Vissa dagar förändrar allt. Vissa dagar vaknar man till en verklighet och
man somnar till en annan. Tisdag den här veckan var en sådan dag.
Människor som gått i skolan en helt vanlig tisdag som aldrig kommer att
komma hem. Så många liv, så många drömmar, så många framtidsplaner
som plötsligt inte existerar längre. Omfattningen av de fruktansvärda
händelserna i Örebro är fortfarande svåra att riktigt ta in omfattningen
av. Orden räcker helt enkelt inte till. Minst elva dödade, många skadade
och långt många fler som tvingats uppleva den allra djupaste fasa för sitt
eget liv eller för sina barn och närståendes liv. För att inte tala om de
enorma och svåra insatserna av räddningspersonal, skolpersonal,
sjukvården och polisen.

Ja vi är ju många som följer utvecklingen naturligtvis nu – och en sådan
här händelse väcker naturligtvis sorg, oro hos många i vårt samhälle och
inte minst bland barn och vuxna. Och det är en gemensam sorg – det är
en sorg vi delar. Både den konkreta, rivande sorgen och oron över de som
är drabbade men också; varför kunde det ske? hur kunde det ske? vilket
samhälle lever vi i? hur kan vi ta det och oss gemensamt vidare? För vi är
inne i det här tillsammans och vi kommer att ta oss ur det också
tillsammans.

Nu under morgonen samlade statsministern alla partiledarna och det är
bra, för nu är inte tiden inne för splittring, nu är tiden inne för samling.
Det är ju fullständigt självklart. Man ska kunna gå till skolan, till Komvux,
till SFI – utan att vara rädd. Ingen ska känna sig övergiven av vårt
samhälle.

Och det är såklart lätt att känna maktlöshet i den här situationen och
kanske vända sig till ilskan men det är ju nu vi måste sluta upp och visa
varandra det allra finaste vi har – nämligen medmänsklighet. Vi är inne i
detta tillsammans och vi kommer ut ur det tillsammans.

Och därför känner jag mig också väldigt glad att få vara här idag och
prata om specifik kulturpolitik med er. Vilken kulturpolitik jag ser att vi
behöver i samhället och hur jag vill att Sverige ska komma vidare.

Miljöpartiets vision för Sverige det handlar ju i grunden om att bygga ett
samhälle som håller ihop. Ett hållbart samhälle. För människor, för
djuren, för naturen och för kommande generationer och för oss är det
fullständigt självklart att kulturen spelar en självklar roll och har en
grundläggande plats i det samhällsbygget.

För jag och Miljöpartiet tror just på ett gemensamt solidariskt
samhällsbygge där man kan lita på välfärden oavsett om du bor i staden
eller på landsbygden. Där vi gör en rättvis klimatomställning i hela
landet, där alla kan vara med. Och där vi inser att vår gemensamma natur
är värd och viktig att försvara. Ett Sverige där alla kan känna sig trygga i
samhället – att det finns där för dig när du behöver det.

Och trygghet det handlar ju i väldigt hög grad också om att hantera de
kriser som vi som mänsklighet precis just nu befinner oss i. Klimatkrisen
har vi talat om i många år och oftast som någonting som är där
någonstans långt borta. Våra barn och barnbarn och deras framtid – som
de ska leva i.

Men det är här och nu, det är här och nu. Idag kommer rapporten att
januari är den 18:e månaden av de 19 senaste där man har överskridit
den globala medeltemperaturen på 1,5 grader. Vi är mitt i klimatkrisen.
Det här året har fyllts av många skrämmande rapporter. Bränderna i
Kalifornien och också olika typer av naturkatastrofer i andra delar av
världen som forskarna nu säger otvetydigt är kopplade till den globala
uppvärmningen. Och den drabbar människor – så trygghet handlar om att
vi måste hantera de kriser vi är i som handlar om klimatet, men också om
naturen – om haven som måste vara levande och kunna fånga upp
koldioxid och fungera som en global regulator. Att vi ska kunna ha ett
fiskbestånd i Östersjön. Att det ska finnas levande skogar, en biologisk
mångfald, artrikedomen som är så viktig på så många sätt. Och för det
måste vi människor förändra det sättet vi lever och verkar på den här
planeten och jag vågar påstå att det är inte ett sämre samhälle vi kommer
att bygga – det är ett bättre samhälle. Det är ett samhälle där vi är
varsamma, omtänksamma, slipper slit och släng. Och hittar sätt att känna
den gemensamma omsorgen både om miljön och människor. Med en stark
välfärd som man ska lita på i hela landet.

Ett tryggt Sverige handlar också om att man ska lita på att samhället
finns där när man behöver det. Jag var i Kramfors och Sollefteå i tisdags
och i Kramfors har nu det lokala servicekontoret där olika typer av
statliga myndigheter samlats tvingats minska sina öppettider. 30 statliga
servicekontor läggs nu ner runt om i landet av besparingsskäl. Platser i
landet där skyltarna har plockats ner och lokalkontoren stängts igen –
och där man inte kan möta en människa på plats för de frågor man har
och de behov man har i de allra svåraste stunderna – som arbetslös, som
sjuk eller som arbetssökande.

I Sollefteå är man nu orolig för sjukhusets framtid – att det ska ta lång tid
att ta sig till akuten, att man inte kan lita på att det finns en akutsjukvård
som hanterar de sjukdomar som man kan drabbas av. Det är inte så jag
ser att vi bygger ett tryggt Sverige där alla känner sig delaktiga. Och när
jag är här och när jag har rört mig runt om i kultursverige de senaste
åren så hör jag också vittnesmål om ett samhälle som drar sig tillbaka, ett
offentligt Sverige som sviker. Studieförbunden har tvingats stänga
replokaler, de ideella kulturföreningarna kämpar för sin överlevnad, fria
grupper upplever tuffare tider än kanske någonsin, efter pandemin, under
lågkonjunkturen och med sviktande stöd från politiker. Länsmuseum
tvingas skära ner och vi vet att barns tillgång till kulturskolan blir allt
sämre. Det här handlar också om hur vi bygger ett gemensamt samhälle
som håller ihop – det här är helt fel väg att gå.

I Miljöpartiets Sverige är kulturen en helt central del av både välfärden
och det demokratiska samhället. Förra året stod Lars Strannegård här på
scenen och trollband åhörarna och talade om att kulturen hjälper oss
förstå vår samtid och ger oss möjligheten att leva innehållsrika liv. Smaka
på det då; ”hjälper oss att förstå vår samtid” och ”ger oss möjligheten att
leva innehållsrika liv”. Det är två grundfundamentala värden av vad vårt
samhälle är till för, för oss människor.

För jag tror att när människor känner att livet är just fyllt av innehåll, av
samhörighet, och det kan ju vara allt från intressanta samtal,
konstnärliga upplevelser, när vi får sjunga den nya sången i kören eller
upplever en riktigt ny och bra filmupplevelse. Ja men då blir vi inte bara
mer mänskliga – vi blir också mer tänkande reflekterande människor –
mer kännande, empatiska människor. Precis det vi behöver för att bygga
det här medmänskliga samhället som vi behöver komma till i Sverige.
Och det är också viktigt för vår demokrati i en tid då de demokratiska
värdena hotas. Då max 11 % av medborgarna runt om i världen,
invånarna runt om i världen, lever i fullvärdiga demokratier, så är de
demokratiska grundbultarna, såsom kulturen, det fria ordet och den
konstnärliga friheten är, helt avgörande. Och de ska vi värna.

Det gröna samhällsbygget vore ingenting utan kulturen och då är hela det
kulturella ekosystemet viktigt. Och det är klart att jag hade tyckt att det
hade varit bra om fler partiledare hade tackat ja till inbjudan att komma
hit idag och tala om kulturen eller på det filmpolitiska toppmötet som var
för några veckor sedan. Om inte annat för att markera emot den
polarisering och den narrativ som sprider sig nu med oroväckande hög
hastighet. Att kulturlivet i allmänhet, och för några veckor sen
filmbranschen i synnerhet, skulle bestå av någon slags elit som är
beroende av skattemedel. Och jag vill påstå att det här är ett både
demokratifientligt och populistiskt resonemang så att om det slår rot
skulle vara fullständigt skadligt för vårt breda mångfacetterade och
starka kulturliv – och också för det fria ordet.

Sen blir det ju väldigt absurt hur politiska makthavare på olika nivåer
talar om en elit när man vet hur kulturarbetare runt om i vårt land
kämpar med att få verksamheten att gå ihop, med att få möta sin publik
och göra konst som är så viktigt för vårt samhälle. Och som nämnda
makthavare njuter av i alla sammanhang när vi samlas är det självklart
att vi omger oss av kultur och kulturupplevelser. Men den där kören på
nationaldagsfirandet eller den där orkestern som spelar på riksmötets
öppnande den kommer ju inte av sig själv i något vakuum. Det handlar ju
om ett finmaskigt nät av kultur i hela landet, en infrastruktur från
barnsången på förskolan till den professionella orkestern eller fria
gruppen inom scenkonsten som bidrar till det här. Nej det är absurt att
tala på det sättet – det som behövs nu det är politiskt ansvarstagande det
är visioner och det är konkreta förslag för hur vi stärker hela ekosystemet
i kulturlivet i Sverige.

Och sen vore det såklart helt omöjligt för mig nu, på den korta stund jag
har kvar, att säga vad jag tycker att det offentliga kulturpolitiskt ska
prioritera. Vi behöver jobba med bredden vi kan inte plocka ut en sak och
tro att det ska lösa allt för alla. Men om jag nu ändå ska nämna några
saker så vill jag passa på att lyfta tre delar.

Det första – det är det starka offentliga ansvarstagandet för ett brett och
levande kulturliv i hela landet. De offentliga stöden till kulturlivet måste
öka. I år har kulturen den lägsta andelen av statens budget på 20 år.
Lägsta andelen. Och i stället lägger man ansvaret på hårt pressade
regioner att finansiera teatrar och länsmuseum och fria aktörer runt om i
landet och jag menar att det är en skam för ett så rikt land som Sverige.
Sen är det viktigt att vi lyfter och jobbar för ökad privat finansiering – jag
tror inte att det är någon här som är emot det. Men vi vet att det funkar
inte för alla. Om det privata vill finansiera kulturen mer så är det jättebra
och vi ska göra vad vi kan för att öka det. Men det offentliga ska inte
backa från sitt. Vi behöver hela kulturens ekosystem. Det myllrande
kulturlivet av ideella, kommersiella, privata, offentliga, små, stora, smala
och breda aktörer och det är för den helheten som politiken måste både
känna och ta ett ansvar för.

Jag vill också se bättre villkor för kultursektorn. Det måste gå att försörja
sig som kulturskapare annars kommer vi att gå miste om många viktiga
berättelser och upplevelser. Så vi politiker måste jobba för en tryggare
arbetsmarknad för kulturskapare, bättre tillgång till SGI, A-kassa och
olika konstnärsstöd. Jag träffade en grupp filmstudenter från HDK-Valand
för ett par veckor sen och talade om den specifikt utmanande tiden efter
examen. När man har gått en lång konstnärlig utbildning, man har inte
hunnit etablera sig än, man kanske inte har tillgång till lokaler, material,
utrustning eller den stöttning man har haft under utbildningen. Och här
tror jag att det här offentliga kan göra mycket mer för att se till att inte
de här välutbildade talangerna som befinner sig i glappet mellan jobb och
utbildning ska tappas till andra branscher. Vi behöver kulturskapare i vårt
samhälle och då ska vi ju för sjutton se till att de har bra och rimliga
arbetsvillkor.

Sen måste vi också inse att om kulturell välfärd, så som det uttrycks i
grundlagen, ska vara något för alla då måste det finnas tillgängligt också
för alla. Och inte minst för alla barn. I det här samtalet med
filmstudenterna häromveckan pratade vi om vikten att både omges av
kulturupplevelser och goda möjligheter till eget skapande. Flera sa
sådant som; - Ja men jag är lyckligt lottad, mina föräldrar tog med mig till
teatern, de visade mig intressanta filmer och tog mig till kulturskolan när
jag var liten. Och jag menar att det här kan inte handla om att vara
lyckligt lottad. Här måste vi som samhälle se till att alla barn har, på
riktigt, en likvärdig tillgång till eget skapande och till kulturupplevelser.
Det blir ju både ett demokratiskt problem och en djup samhällelig brist,
och ett konstnärligt problem i förlängningen, när världar blir stängda för
barn som inte har föräldrar som tog dem i handen och ledde dem till
teatern, biblioteket eller kulturskolan.

Ja för sex år sedan stod jag på den här scenen för att invigningstala på
folk och kultur för första gången. Då hade jag varit kulturminister lite
drygt två veckor – jag skulle tala om mina visioner för kulturpolitiken
under den kommande mandatperioden. Sen blev ju det en väldigt speciell
mandatperiod, den präglades väldigt mycket av pandemin. Vi satt inte
hela mandatperioden heller, det var parlamentariskt turbulent läge. Men
jag minns att jag lyfte hur viktigt det var med kultur i hela landet, med
barns rätt till kultur och hur demokratin och kulturen också är en
självklar del av vårt välfärdssamhälle. Och när jag blickar tillbaka till den
tiden februari 2019 så känner jag ändå glädje och stolthet över vad vi
lyckades få gjort ändå och under de förutsättningarna förutom
pandemistöden och det arbetet. Att vi fick till satsning på kulturskolan,
att vi satsade och stärkte den regionala kulturen, att vi fick till satsningar
på filmen, nationella minoriteter och urfolket samernas språk och kultur,
och att vi hade breda och djupa diskussioner om konstnärlig frihet och
armlängds avstånd. Men sen känner jag en oro för hur debatten och
världen har hårdnat efter dess.

Redan när jag stod här 2019 så styrde Trump på andra sidan Atlanten och
då var vi ju många som såklart hoppades att det här skulle vara en kort
parantes. Nu är han tillbaka igen och på bara några veckor så har han
fattat beslut att lämna Parisavtalet, WHO, FN:s biståndsorganisation. Han
säger att han vill ta över Gasa, hotar Grönland och hans vän Elon Musk
står och heilar inför öppen ridå utan att det får några konsekvenser.

Det som sker i USA det är extremt men det sker inte i ett vakuum. Både i
Europa och Sverige så blir vindarna både hårdare och mer konservativa.
En polarisering av debatten som egentligen inte skulle behöva finnas och
där menar jag att kulturen är så viktig. Att vi har de här mötesplatserna
möjligheten att förstå andra människor, tolka information, utveckla just
den här empatin som konstnärliga upplevelser är så effektiva att
stimulera.

Kommande år är fortfarande naturligtvis oskrivna blad. I de här tuffa
tiderna så är det helt avgörande att vi känner hopp om att en annan
framtid är möjlig. Och hopp kommer ju inte av sig själv, hopp kommer av
handling, att vi gör någonting tillsammans att vi höjer våra röster, att vi
gör konkret förändring där vi är och står och att vi driver på för
någonting annat – och att vi gör det tillsammans. Vi vet av historien att
motkrafter växer just ur motståndet. Och när vi samlas här, som vi gör i
Eskilstuna på Folk och Kultur, och diskuterar, kommer på nya idéer,
tillsammans funderar hur vi kan bygga just ett varmare, tryggare mer
fritt och demokratiskt samhälle som vi kan vara stolta över att våra barn
får växa upp i – ett sådant samhälle fyllt av kultur, det är ett sådant
samhälle jag vill se. Och jag är väldigt glad att få stå här mer idag och
tala om det.

Tack för allt det ni gör – för kultursverige.

Tack!