"Jag vill börja med att tacka så mycket för möjligheten att få komma hit. Och roligt att se så många människor här. Jag tänkte jag ska prata om demokrati, om samhällsgemenskap och hur kulturen är avgörande för det.
Jag måste ju börja någon helt annanstans. Sverige har ju drabbats av det värsta våldsdådet i modern historia. Elva människor kallblodigt mördade. Flera skadade men många, många fler som plågas av fruktansvärda minnen av smärta och av sorg.
Sverige är ett land i sorg. Och den 4 februari 2025 kommer för alltid vara en mörk dag i vårt lands historia. Men det är också så att vi väljer tillsammans hur dom efterföljande dagarna ska gestalta sig. Det är ju vårt gemensamma ansvar att finnas där för varandra i den här stunden, att läka vårt samhälle tillsammans. Och det finns ju så många goda krafter i vårt land, så mycket värme, så mycket omtanke. Så låt oss använda styrkan i det, i den här svåra stunden. Låt oss lyfta fram gemenskapen, sammanhållningen och visa solidaritet med alla drabbade.
Sommaren 1989 befann jag mig i Leipzig. 22 år gammal och nyfiken på hur livet gestaltade sig där på andra sidan muren. Det visade sig vara Östtysklands sista skälvande sommar. Regimens övervakning och kontroll kändes i varje andetag. Syntes i blicken som kastades över axeln när mina nyfunna vänner skulle säga nåt kritiskt. Kändes i närvaron av Stasi-agenter. Jag kommer alltid bära med mig den känslan. Men också av att det fanns någonting annat i luften – en spirande längtan efter frihet, demokrati – en längtan som blev till en kraft som till slut inte gick att stoppas – ens av en av världens värsta diktaturer. Och det var en kraft som ju svepte över Europa och över världen. De demokratiska styrelseskicken tog steg framåt och auktoritära krafter trycktes tillbaka. Regimer föll. Under lång tid fortsatte den här utvecklingen – men vi vet alla att de senaste åren har pendeln börjat svänga igen.
Vi ser i land efter land hur de auktoritära krafterna är på frammarsch. I Ryssland har dom ju tagit sig allt mest brutala uttryck genom det folkrättsvidriga kriget mot Ukraina. Ukraina där Putin och hans oligarker inte kunde acceptera en utveckling mot en mer västorienterad demokrati och därför låter stridsvagnarna rulla över fälten i Europa igen. Men vi ser hur det auktoritära tankegodset letar sig in i fler och fler samhällen. Hur det vi brukar betrakta som världens ledande demokrati – nu använder makten för att hota, hetsa och hata.
Men på allt fler platser ser vi hur journalister, kulturskapare, akademiker och civilsamhället kringskärs – även i Europeiska unionen. Och vi ser samtidigt hur ekonomiska och sociala klyftor växer. Vi ser utveckling som backar flera decennier tillbaka. Och de auktoritära krafter som söker krig och konflikt, som vill tysta och skrämma den fria kulturen det fria samhället – dom vill ju tillbaka till en tid som vi för länge borde ha lämnat.
Och i grunden så är ju det här två samhällsmodeller som står mot varandra. Den auktoritära – vars grundläggande idé är att vi inte ska tänka själva, inte utmana, inte ifrågasätta. Och den demokratiska – som ju sätter ett egenvärde i att åsikter ska brytas. Att tanken, människan, ska vara fri och okuvad. Som sätter ett egenvärde i att samhällen byggs nerifrån och upp – inte där staten ska diktera vad som är rätt och vad som är fel. Och den demokratiska samhällsmodellen den förutsätter ett fritt och starkt kulturliv som vågar ifrågasätta, som utmanar, som bryter invanda tankemönster.
Vi lever i en svår och utmanande tid där konfliktlinjen blir både skarp och tydlig mellan demokratiska krafter och auktoritära krafter. Mellan dem som vill rulla tillbaka utvecklingen årtionden bakåt och dom som vill att samhället ska gå framåt. Och frågan för var och en av oss blir – vad ska det stå om oss om vår tid när det dags att skriva historieböcker?
Jag vet vad jag vill. Jag vet vad jag alltid har velat. Jag vet vad jag har vikt mitt liv till. Jag vill fördjupa vår demokrati och vår frihet. Jag vill att vårt Sverige ska myllra av fria tankar av mer eller mindre tokiga idéer, av provokatörer. Jag vill att vi alla ska kunna vara aktiva medborgare, vara är en del av det demokratiska samhället. Jag vill att Sverige ska ha en blomstrande kultur och ett livskraftigt civilsamhälle. Jag vill att vi tillsammans bygger ett Sverige som präglas av respekt för varandra, av rättvisa och av en stark samhällsgemenskap.
Den svenska framgångssagan under nittonhundratalet, det är en berättelse som är bekant för oss alla. Om hur det där lilla landet i Europas utkant reste sig från fattigdom och elände, sjukdom och smuts och med gemensamma krafter byggde en världsledande industri. Den industri och det hårda arbete som levererade stål och nya produkter till en värld som växte – som gav oss rikedom vi kunde fördela – som gjorde att vi kunde bygga en av världens absolut starkaste välfärdssamhälle med skola och sjukvård åt alla – med en trygg ålderdom oavsett om man ägnat livet åt att vara bankdirektör, servitris eller bonde.
Men det där är ju bara en del av berättelsen. För industrins nittonhundratal är också litteraturens. Välfärdsstatens nittonhundratal är också scenkonstens och filmens. Rekordårens nittonhundratal är också folkrörelsernas och civilsamhällets. Det svenska nittonhundratalet, det är ju en berättelse om sällan skådade materiella framsteg men det är också en berättelse om hur ett land tog gemensamt ansvar för sin bildning och sin kultur. Sverige är ett bättre land att leva i tack vare SSAB och Moa Martinsson. Tack vare Volvo och Tage Danielsson. Tack vare Astra Zeneca och Eyvind Jonsson. Tack vare banbrytande industrier och kvällskursen och studieförbundet i Vilhelmina, barnteatern i Flen eller kulturskolan i Roma. Dom har förstärkt varandra, de materiella framstegen, den förbättrade levnadsstandarden har brutit mark med hjälp av kulturens och bildningens kraft. Därför är berättelsen om Sveriges ekonomiska framgång också en berättelse om kulturen. Och därför är ett starkt och levande kulturliv, ett levande civilsamhälle, en självklar del av vår framtid.
Och för den rörelse som jag är en del av, arbetarrörelsen – och för mitt parti, socialdemokratin, är ju det här inget främmande och konstigt. Enda sedan bildandet av vår rörelse, och det har varit en del av vårt DNA. För samtidigt som män och kvinnor stred för allmän och lika rösträtt, för åtta timmars arbetsdag, för rätt till pension, ja då bildade man också arbetarnas bildningsförbund. Och i takt med att vi införde förskola, föräldraförsäkring, byggde bostäder så startades det stadsteatrar, kommunala musikskolor och länsmuseer. Tanken var ju att arbetare runt om i vårt land skulle kunna erövra kunskap, bildning och kultur. Det som tidigare var förbehållet en rik elit skulle tillgängliggöras för alla. Det var en viktig del av samhällsbygget.
Där ska vi också se att varje steg för att inskränka kulturlivet är ett försök att inskränka den samhällsmodell som gjorde Sverige till ett av världens mest framgångsrika länder. Det är ett försök att minska ytorna för det gemensamma, minska vår samhörighet. För det är klart att ett samhälle där var och en passar efter sitt eget ja då blir den logiska följden att välfärden gemensamt ska minska i omfång. Att samhällsgemenskapen ska minska. Men i en tid när vanliga familjer plågas av ekonomisk oro, där vi var och varannan dag vaknar av rapporter om sprängningar och skjutningar, där skola och sjukvård inte räcker till, så tror jag att vi är många som känner att vårt land behöver en ny riktning. Jag är övertygad om att vi behöver komma samman igen och att det stora politiska projektet för att leda Sverige in i 20-30-talet måste bygga på att samhällsgemenskapen ökar. För mig är det också en högst materiell fråga. Jag menar är det möjligt för alla i vårt land att arbeta och bidra till samhället utifrån sin förmåga. Så man kan vara med och betala skatt bidra med sitt flit och vara del av en arbetsgemenskap. Har alla möjlighet och lära sig svenska språket? Klarar sig alla våra barn genom skolan hela vägen till gymnasiet? Växer våra barn upp i trygga bostadsområden?
För mig och för socialdemokratin är det avgörande byggstenar för att öka samhällsgemenskapen. Men en väl så viktig byggsten det är ju ett starkt och fritt kulturliv. Där alla barn får den här möjligheten att utmana sig själva, tänja på gränserna för vad som är möjligt. Där vi genom hela livet får tillgång till bildkonst, scenkonst, litteratur och där vi oavsett bakgrund får möjlighet att bilda oss och växa som människor. Där kulturen får provocera, utmana, ifrågasätta och förklara. Fritt utan repressalier utan hot om indragen finansiering eller censur. Så låt mitt budskap var tydligt: det fria kulturlivet har ett egenvärde, det fria kulturlivet är en angelägenhet för oss alla. Och stort tack till alla er i lokalen som är med och bidrar till det.
Som gammal finansminister så vet ju jag att statens resurser inte är oändliga. Och som ansvarstagande politiker så måste man prioritera och sen stå upp för sina val. Och vi har ju stora samhällsproblem i Sverige som kommer kräva arbete och resurser. Vi behöver bygga ut vårt försvar, rusta upp våra vägar och järnvägar, bygga fler bostäder, trygga sjukvården och skolan och stoppa nyrekryteringen till de kriminella gängen. Det är inte gratis men det är fullt möjligt att göra om vi prioriterar. Men jag är också beredd att prioritera kulturen – för att det är väl så viktigt för vårt land. Vi behöver också satsa på fler platser i kulturskolan, stärka den regionala kulturens förutsättningar, satsa på svensk film, på fler samlingslokaler, på studieförbunden och världsarvet. Det går – om vi prioriterar. Man kan prioritera. Jag menar det är ingen naturlag att vi i det här läget ska sänka skatten för dom allra rikaste i vårt land med många miljarder. Det är så vitt jag vet inte heller Guds 11:e bud. Det är ett val. Och det går att göra andra val. Som att driva en mer rättvis ekonomisk politik. En politik för att fler ska komma i arbete och på så sätt bidra till vårt land. En politik som ser att investeringar i försvar, bostäder och polis måste gå hand i hand med investeringar i kultur och föreningsliv – det som gör vårt land både rikare och tryggare. Det är dags för Sverige att få en ny riktning.
Och vänner – avslutningsvis – det är vi som har makten att avgöra vad som ska stå om vår tid i historieböckerna. Vi kan vara med och skriva ett nytt kapitel i vårt lands historia om hur vi ökade samhällsgemenskapen, såg till att alla våra barn fick växa upp i trygghet, säkerhet och frihet. Om hur vi byggde en starkare välfärd och ett starkare försvar av vårt land och hur vi byggde den där samhällsgemenskapen som är värd att försvara.
Och till syvende och sist så är det ju inte så komplicerat. I grund och botten är vi människor inte så komplicerade. Vi längtar ju efter fred, frihet och trygghet – efter sammanhang, efter mening och gemenskap. Jag vill bygga ett Sverige där vi respekterar varandra – oberoende av vilka föräldrar vi har, vilken utbildning vi har, vilket jobb vi har, var vi är födda, vad vi tror på eller vem vi älskar. Så att vi tillsammans, som de människor vi alla är, kan bygga en framtid som vi inte bara blickar fram emot utan också längtar efter.
Tack för att ni har lyssnat!"