"Kära deltagare,

igår var en förtvivlad dag i Sverige.

Elva personer dog, och många har skadats allvarligt, när den värsta masskjutningen i Sveriges historia ägde rum på en skola i Örebro. Dom personerna kom inte hem igår. Deras familjer behövde vakna utan dom i morse – och det kommer dom behöva göra igen och igen. Vi kan inte minska deras sorg, men vi kan hjälpa dem att bära den.

Det är svårt att ta in vad som har hänt och vi har fortfarande inte alla svar – långt ifrån. Och jag vet, när jag ser på er, att vi är alla omskakade.

Själv skulle jag stått här idag och talat om kulturpolitik. Spänningar och skiljelinjer är ingenting att vara rädd. Det finns plats för dem i politiken – liksom i kulturen.

Men just nu, just idag, så är det inte rätt tid för det. Jag lägger politiken åt sidan idag och hoppas på er förståelse för det.

Däremot så känns det viktigt och fint att få vara här idag på Folk och Kultur för att få en möjlighet att tillsammans med er hedra gårdagens offer men också för att kulturen är en samlande kraft – inte minst i svåra stunder. Och den samlande kraften tror jag att vi behöver, kanske nu mer än någonsin.

Jag vill be att få läsa några rader ifrån poeten Alf Henriksson:

”Ibland – liksom hejdar sig tiden ett slag – och någonting alldeles oväntat sker – världen förändrar sig varje dag – men ibland blir den aldrig detsamma mer”

Kulturvänner, en sån här dag är det lätt att känna sig vilsen. Det gör vi nog allihop. Men jag tänker att vi behöver inte vara vilsna var för sig. Vi kan få vara det tillsammans – och hjälpa varandra. I den gemenskapen finns också trösten och hoppet. Också när vi inte har alla svar.

Jag kommer inte att säga mer än så idag, men jag vill rikta ett varmt tack för inbjudan, för att jag får komma och dela den här stunden med er och jag vill be er ta hand om varandra och sända gårdagens offer och deras familjer en extra tanke.

Tack!