Den kulturpolitiska debatten har seglat upp på den offentliga agendan, inte minst efter regeringens budgetproposition. Hur påverkar detta ert nationella uppdrag för barn och unga i närtid men även på sikt?

Jag tror att vi som arbetar med konst behöver sätta oss vid skrivbordet igen och på nytt formulera svar på vad vi skall med barnkultur till. Hur önskar vi kulturutövare att samhället investerar i medborgarnas pågående barndomar? Barnets förutsättningar att leva och växa upp i Sverige utmanas dagligen av vuxenvärldens brist på ansvar och ledarskap. Alla vi som företräder institutioner, mötesplatser och publika verksamheter har möjligheter att skapa utrymme för konst, delaktighet och kontakt. Därför är det riktigt roligt att kulturpolitik nu diskuteras så flitigt medialt, särskilt på den nationella arenan, men jag skulle verkligen önska att diskurserna snarare kretsade kring konstnärers villkor, publikens tillgång till konst och kanske framförallt ungas regelbundna kontakt med professionella utövare samt det egna skapandet. Som nationell teater i barn och ungas tjänst blir vår uppgift i närtid att accentuera barns rätt till konstnärlig frihet och på längre sikt fortsätta samverka med aktörer på alla nivåer över hela Sverige, för att främja teaterkonsten och publiken. Vi behöver tillsammans visa att vi är många som vill och kan vara i konstnärlig kontakt med barn.

Unga Klara har med "En teater i barns och ungas tjänst" målsättningen att spela om det allra viktigaste. Hur kommer ni upp med dessa teman och i vilken utsträckning är barn och unga med i processen? Är metoden densamma oavsett om ni är i Jokkmokk, Slite eller Odense?

Som kulturinstitution har vi ålagt oss ett konstnärligt uppdrag: att med våra vuxna kroppar och våra vuxna erfarenheter gestalta barns värld och känslor. Vill man gå i dialog med barn för att exempelvis söka teman, är den enda möjliga utgångspunkten att barnet är kompetent och därför vidgas också den vuxnes värld i mötet med barnet. Våra scenkonstnärer och medarbetare är i kontakt med målgrupperna långt innan dramatikern börjat formulera sin text men också pågående under repetitionerna och efter varje föreställning. Samtalet med publiken bör aldrig tystna. Vi skapar närvarande referensgrupper genom att på riktigt vara nyfikna och genom att – totalt i nuet – vilja utveckla våra konstnärliga processer i samma rum som publiken. Metoden är densamma var i Sverige eller omvärlden vi än verkar; önskan om dialog och kontakt är ett globalt behov.

Många av de lekfulla föreställningar Unga Klara gör är ”barntragedier”, ett uttryck som bottnar i en vilja att ge barn samma djupa konstnärliga upplevelse som en klassisk tragedi kan ge vuxna. Den grekiske filosofen Aristoteles myntade på 300-talet före Kristus uttrycket katarsis i sin text om just tragedin som konstform: att det lidande och de svårigheter som sker på scenen renar och livar upp publiken. Målet med barnteatern är aldrig att tynga ner, utan att genom att tala sanning om svåra saker ge mod och livslust. En återkommande publikreaktion vi ofta får höra är att unga trodde att de kom till oss för att titta på något, men istället lämnar teatern med upplevelsen av att ha blivit sedda. Att gå på teater kan alltså vara att bli tittad på: spegling och bekräftelse. Eftersom teater också alltid innebär kontakt, vilket till sin natur är ett ömsesidigt möte, betyder det att scenkonstnärer har en unik möjlighet att skapa ett tryggt rum där svåra och känsliga frågor kan ventileras på ett stärkande sätt. Det tror jag att publiken, oavsett Jokkmokk eller Sergels torg, har en stor längtan efter.

Vilken är den senaste kulturupplevelsen som berörde dig?

Playstationspelet The Last of Us 2 – denna oändliga källa till dramaturgi, komposition, estetik och dialog – och det suggestiva gästspelet Liebestod på Dramaten.