Den gemensamma sången – livsviktigt eller ett nödvändigt ont?

Fotograf: Christopher Schauz

En gång var Sverige ett framstående körland - kanske till och med världsledande.
Det svenska musikundret var ett välkänt begrepp och något att vara stolt över.

Daglig sång i skolan och stora möjligheter att spela instrument i den kommunala musikskolan gav alla barn i Sverige rösträtt – rätt till sin egen röst – och kopplingen mellan skola och kyrka gjorde att barnen kom i kontakt med sång och musik både i skolan och på fritiden.

Den utveckling vi ser i vårt land går åt totalt motsatt håll. Musikämnet i skolan får ta allt mindre plats, det halverade statliga stödet till kulturskolan kommer att få stora konsekvenser, då man tvingas dra ner på antalet platser.

Kontakten mellan skolan och kyrkan, där musiken fortfarande spelar en centralroll i körarbetet och den gemensamma psalmsången, är inte längre inbyggd i systemet.
Sedan ett 20-tal år är skolan och kyrkan som trossamfund skilda åt, vilket bland annat har för med sig att den gemensamma sången inte längre är självklar i skolan. Barn och unga sjunger alltmer sällan tillsammans.

Är det en konsekvens som vi bara får leva med? Eller hur kan vi bättre ta tillvara den stora kompetens kring gemensam sång som finns hos våra lokala församlingar?
Aktuell forskning visar entydigt att sång, musik och konstnärliga ämnen är livsviktiga för människans psykiska och sociala välbefinnande såväl som fysiska och existentiella hälsa. Så vad händer med ett samhälle där vi slutar sjunga tillsammans?

Seminariet kommer att innehålla panelsamtal och en klingande workshop med sånger ur ”Sång igång”, ett sångprojekt för skolan åk F-3 och lokala kyrkomusiker i samarbete mellan Svenska kyrkan, Sveriges Kyrkosångsförbund och Kungliga Musikaliska Akademien – Sjungande barn.

Arrangörer: Trossamfundet Svenska kyrkan och Kungliga Musikaliska Akademien