1974 grundades Kontaktnätet, vilket betyder att förbundet i år fyller 50 år. I samtiden ser vi tydliga nedskärningar i kulturlivet, samtidigt som SUB – Riksförbundet För Subkultur pekar på bristen på tillväxt i det demokratiskt organiserade kulturlivet. Hur ser Kontaktnätet på det hela och framtiden?

Kontaktnätet har nu, som riksorganisation, ägnat 50 år i livemusikens tjänst och gått igenom många faser. Vi har sedan starten haft en ganska stor betydelse för arrangörsledet och skapat möjligheter för framväxten av nya musikstilar och musiker. Möjligheterna, problemen och utmaningarna har varierat men jag vill hävda att vi fyller en viktig roll som förbund och har många viktiga frågor som vi arbetar med, även om vi är en mindre organisation än vi var under exempelvis 80-talet.

Jag håller med SUB om att tillväxten avtar och blir en tydligare bristvara i det demokratiskt organiserade kulturlivet. Orsaken till den avtagande tillväxten var inte brist på vilja och kunskap om hur man organiserade sig, påverkade sin omgivning, skapade mötesplatser och hur man var en levande del i kulturlivet. Däremot var det förmodligen någonstans runt 80-talet som kulturpolitiken började tappa förmågan att hänga med i kulturlivets utveckling och stötta denna på ett adekvat sätt, vilket är en betydande förklaring. Stora delar av det ideellt organiserade kulturlivet har blivit kraftigt underfinansierat över tid, framför allt på områden som inte är traditionellt etablerade i kulturpolitiken.

Kulturlivet har sedan dess utvecklats på många sätt, men fragmentiserats och segregerats delvis på grund av att de demokratiska strukturerna inte har kunnat utvecklas tillsammans med kulturlivet i stort. Ändamålsenliga strukturstöd, som har någon slags stabilitet över tid, har länge saknats för att möjliggöra detta. Tvärtom har de senaste årens stålbad av pandemirestriktioner efterföljts av nedskärningar som slagit otroligt hårt på gräsrotsrörelserna, som redan varit eftersatta i flera decennier. Det breda kulturlivet saknar kraft och vi ser att de mest utsatta saknar en röst. Sammantaget bör det inte uppfattas som något annat än ett allvarligt demokratiproblem.

Rörande framtiden letar jag, som optimistiskt lagd, efter vad jag ska säga. Men något måste hända här och det är det vi försöker arbeta för som förbund, bland annat. Den riktningen politiken har haft under en lång period är, enligt mig personligen, en katastrofkurs som länge åderlåtit kulturlivet och samhället. På senare tid har det blivit tydligare i större delar av kulturlivet, vilket nog säger något om hur långt gången processen är. Hur precis framtiden ser ut får någon med en kristallkula bedöma, men en sak ser jag som säkert: Kulturen lever, frågan är bara hur?

Regeringens kraftiga nedskärningar i folkbildningen har erbjudit ett förmodligen ganska bryskt uppvaknande i 2024 för folkbildningsförbunden. Vad innebär det här för det fria och ideellt organiserade kulturlivet?

Det här är en stor och på många sätt ganska komplex fråga, som har olika inverkan på olika delar i det fria och ideellt organiserade kulturlivet. Jag personligen älskar idén bakom allt vad folkbildning heter. Den har varit en viktig del av folkrörelsernas framväxt och för kulturlivet i stort. Det finns många helt fantastiska konsulenter och folkbildare ute i landet vars arbete jag har stor beundran och respekt inför. Samtidigt behöver vi kunna prata om historiska och nutida problem i den svenska folkbildningsstrukturen, med en betoning på strukturella problem.

En väldigt stor andel av all folkbildningsverksamhet som studieförbunden bedriver är estetisk och många av verksamheterna samt samverkansparterna är knutna till kulturlivets organisationer. Trots det saknar ofta kulturlivet ett demokratiskt inflytande i ägarstrukturerna. Jag tror att kulturlivets och ägarstrukturernas syften ibland kan rimma illa eller i vissa fall bli direkt motstridiga. Arbetssätten kan dessutom leda till problem för kulturlivet. Kontaktnätet har ett historiskt exempel på just det när vårt förbund splittrades under 90-talet och en studieförbundskonflikt var en betydande faktor.

Kontaktnätet drabbas inte så direkt av nedskärningarna just nu. De konsekvenser som flera av våra medlemmar, och många med dem, drabbas av nu har vi redan mött i de åtstramningar som länge varit en pågående process. Nu när nedskärningarna blivit än kraftigare blir läget så klart värre och på sikt kommer det här att få allvarliga följder i samhället. När folkbildningen nu i all hast demonteras tvingar det oss till att försöka ta ett ännu större ansvar. Men då våra strukturer redan är eftersatta, och inte på något sätt förstärks för att kunna ta ett större ansvar, blir situationen fullständigt ohållbar. Konsekvenserna blir djupa och samtidigt svåröverskådliga.

Det angrepp på civilsamhället, som kapningen i folkbildningen utgör det senaste exemplet på, är den enligt mig viktigaste aspekten att uppmärksamma. Regeringen har dessutom visat att man inte är beredd att lyssna på kulturlivet rörande vilka behov som finns. Politiken som bedrivs kan nog inte kallas annat än kultur- och demokratifientlig, som jag personligen ser det, vilket i sig är mycket oroande för kulturlivet, föreningslivet och samhället i stort.

Vilken är den senaste kulturupplevelsen som berörde dig?

Det var en nästan ännu svårare fråga! Måste jag välja bara en? Jag räknade faktiskt tidigare lite snabbt att jag varit på ungefär 140 konserter under 2023 varav många berörde mig. De sista var på Inlandskults julfest i Arvidsjaur 29 december där jag fick ta del av fantastiskt fin stämning och musik. Konserten med makalöst svängiga stoner-psykadeliska Stammen var helt klart bland årets bästa!

Jag hade även nöjet att besöka Alternativfesten i Sandviken där fenomenala Abu Nein spelade, deras transartade långa synthmattor i verket Wounds var rent ut sagt trollbindande.

Inom det egna musicerandet hade jag också nöjet att uppfylla en tonårsdröm och gjorde mitt första gig på Pipeline. Sedan har jag ett minne från en sjöbod i Järnäsklubb då jag själv fick nöjet att spela i slutet av en fantastisk dag med konstupplevelser vid Konsthall Norra Kvarken.

Jag har nog minst lika många exempel till och har svårt att välja faktiskt. Det kanske blir Anna Stadling tillsammans med Pecka Hammarstedt och Anders Pettersson på Folk & Fä-festivalen på Swensbylijda utanför Piteå i somras?